torsdag 16 juni 2016

Godhetsvänstern bryr sig inte om HBTQ-personer

Homosexuell invandrare föreläste om HBTQ på skolor i förorten.


I en skola åkte han nästan på stryk av en elev.

I en annan slutade det med att lärare och elevassistenter som inte ens tillhör klassen gick in klassrummet och började ifrågasätta honom framför eleverna, mitt under föreläsningen. De hade inget emot att han var homosexuell, men dom tyckte det var oacceptabelt att han var homosexuell och muslim. En anställd på skolan slutade även efter föreläsningen.

Jag vet dock inte vad som är värst. Att det är sådär pass illa på invandrartäta skolor, eller att Rädda Barnen vände sig emot Ardeshir när han påpekade att han bara mött homofobiska reaktioner i klasser med många invandrare.

Det visar att man är fullt medveten om situationen, men inte vill göra något för att ändra den. Man har alltså gjort ett medvetet val att skita i HBTQ-personers möjlighet till ett tryggt liv. Rädda Barnen bryr sig inte ett dugg om barn, när det blir obekvämt att ta debatten på riktigt.

Istället för att använda informationen för att rikta värderingsarbetet där det behövs MEST, väljer projektledaren för Rädda barnen att ljuga. Hon säger att ”utmaningen är omfattande och generell”.

Nej, det är den inte. Homofobi är inte ett problem främst bland svennebananer, och det vet jag själv som invandrare, då jag umgåtts med invandrare.

Den identitetspolitiska godhetsvänstern är ett större hot mot HBTQ-personer än höger-nationalister någonsin skulle kunna vara. Ni förtjänar ingen respekt över huvud taget.

När ni håller Pride-tåg handlar det enbart om att ni ska se trendiga och progressiva ut, samt att få kapa Pride för att göra reklam för er bakåtsträvande skitpolitik. Det handlar inte ett dugg om HBTQ-personer.

Om ni brydde er om homosexuella och transpersoner hade ni inte hållt Pride på Södermalm. Ni hade hållt det i förorterna där det enligt organisationen Homan är omöjligt att leva öppet med sin sexuella identitet. 

Vem fan är rädd att leva öppet som HBTQ-person i det trendigaste vitaste området i flummvänster-Stockholm?




söndag 12 juni 2016

Det där med "hen"

En videopodd om trans & könstillhörighet


Är det bara jag som tycker innehållet är lite löjligt?

I videon hävdas det att det är ”livsviktigt” att kalla någon för hen, för när man inte gör det så ”känns det som att personen ogiltigförklarar ens existens och den jag faktiskt är.” Antydan är att man förtrycker någons identitet genom att inte erkänna denna i språk.

Men varför ta andras ord på så stort allvar? Att ge andra makten över ens självuppfattning är knappast sunt beteende som ska uppmuntras.

Jag kan heller inte förstå hur någon ogiltigförklarar ens existens genom att stämpla en fel. Betyder inte det bara att dom har en annorlunda uppfattning än en själv, snarare än att deras ord reflekterar ett objektivt faktum?

Jag identifierar mig varken som ”invandrare” eller ”svensk”. Även att dessa stämplar må applicera tekniskt sett känner jag inget särskilt inför dom. Jag identifierar mig speciellt inte som ”serb” (vilket jag ofta får höra) eftersom jag genetiskt är bosniak.

Jag identifierar mig inte särskilt mycket med "man" heller. Jag vet att jag är man, och att jag är hetero, men det i sig är inte tillräckligt för att utgöra en identitet. Jag lägger inte in någon värdering i det. Borde man göra det? Identitet borde väl inte baseras på biologisk slump?

Ha nu i åtanke att de som tycker Freja är löjlig för att hon blir kränkt av ”hon” borde tycka det är lika löjligt om en svensk skulle bli kränkt av att bli kallad ”blatte”, eller en kvinna av att bli kallad ”dude”, eller en man av att bli kallad ”queen”.

Jag kan inte relatera till etnisk/religiös/kulturell/kön/sexuell tillhörighet, då allt detta är substanslösa ytliga koncept för mig.

Jag identifierar mig knappt som någonting alls. Det finns inget riktigt ”Jag”. Snarare existerar det bara en säck av kött som blir till olika saker i olika sammanhang enligt olika uppfattningar. För vissa är jag en idiot, för andra ett geni, några kallar mig ”macho” medan andra tycker jag är en fjolla, vissa ser ner på mig, andra ser upp till mig. Själv är jag förhållandevis neutral inför allt detta med andras uppfattningar. Deras tankar är inte mina tankar ändå.

Jag tycker om mig själv, men jag skulle aldrig förvänta mig att andra ska göra det då jag inte kan läsa deras tankar och gissa deras personliga smak. Jag är inte särskilt intresserad av att dom ska tycka om mig heller.

Identitet för mig är oerhört luddigt. Jag förkastar i princip alla stämplar, förutom några få. Som bäst är jag bekväm med ”nihilist” eller ”satanist”. Men även när någon ifrågasätter dessa reagerar jag med likgiltighet, då deras subjektiva uppfattning är ointressant som bäst och måttligt intressant som värst.

Detta är min syn på identitet. Att någon då verkar vilja ta livet av sig för att dom blir kallad ”hen” är för mig helt obegripligt och verkar tyda på psykisk störning. Jag köper inte att transpersoner är överkänsliga diagnosknattar hela bunten. Jag har aldrig sett Hanna Söderström göra en så stor grej av det, så nog är det lite tröttsamt att de mest lättkränkta i princip alltid får tolkningsföreträde i debatten.

Förresten. Personen som intervjuas i videon uppmanade hela sin följarbas att ringa polisen och anmäla podcasten ”Specialisterna” när Simon G och Mr Cool gjorde skämt om transpersoner. Vill ni köpa hans superkränkande tröja CIS-king kan ni göra det här: http://mrcool.bigcartel.com/category/cis-king



söndag 5 juni 2016

Muhammad Ali - Rasist eller Boxningsikon?



Nu när Muhammad Ali dött är det lite lustigt att han hyllas i media som ”anti-krigs ikonen som uppoffrade allt för sina åsikter!”

Hur många är det som vet vilka dessa åsikter var?

Muhammad Ali var en rasist. Inget skällsord, bara fakta. Han var medlem i Nation of Islam, en muslimsk nationalsocialistisk organisation som förespråkar rassegregering samt ställer sig emot rasblandade giftermål.

Här är lite citat.

”Integration is wrong. We don't want to live with the white man; that's all." - http://bit.ly/210ByMo

"No intelligent black man or black woman in his or her right black mind wants white boys and white girls coming to their homes to marry their black sons and daughters." - https://youtu.be/ezy1-X-0YjY

"My enemy is the white people, not the Vietcong” - http://on.thegrio.com/1TPZ4rl

Om du tar det han säger i detta klipp om skallerormar, och applicerar det på muslimer, hade det idag tveklöst stämplats som islamofobi och rasism: http://huff.to/22GCsz6

Med allt detta sagt: Jag har inget problem med att han var rasist. Rasister kan göra bra poänger precis som vilken annan människa som helst, poänger som delas även av icke-rasister, då grunden för dessa poänger inte behöver grunda sig i synen på hudfärg.

Hans syn på att tvingas slåss för USA:s imperialism är klockren: ”I won’t be used by powerful white men as a tool to kill other people who are fighting for their own beliefs and freedoms, and neither should you, especially if you’re poor and/or black.”

Det som verkligen stör mig är att man gör skillnad på rasister. Trots att man nu hyllar Muhammad Ali som nån slags hjälte är det nästintill omöjligt för samma människor att erkänna att Jimmie Åkesson har vissa bra poänger. Alla har både dum skit och smart skit att säga, oavsett vart dom står politiskt.

Jag vill förtydliga att Ali's åsikter förändrades senare i hans liv. Han konverterade till vanlig sunni-islam vid 1975 och i en intervju med David Frost sa han såhär: https://youtu.be/NP-01SNRSB8?t=2m51s

Men ha i åtanke att det är just de rasistiska radikala åsikterna som Muhammad Ali slogs för. Det är de åsikterna som gjorde han passionerad, och de han hade under tiden då Vietnam-kriget pågick.

Väldigt få känner till Muhammad Alis åsikter för att historien helt enkelt har vinklats. Man har ignorerat hans rasistiska åsikter för att på lång sikt kunna förvandla honom till en harmlös produkt. Inte utan hans samtycke, såklart.

No event crystallised the commercialisation of Ali more clearly than his appearance at the New York Stock Exchange on 31 December 1999. That was an important day. By most reckonings, it marked the end of a millennium. The Ali who won hearts in the 1960s could have been expected to celebrate the occasion at a soup kitchen or homeless shelter to draw attention to the plight of the disadvantaged. Many hoped to see Ali spend 31 December 1999 in a spiritual setting. Instead, the man who decades earlier was a beacon of hope for oppressed people around the globe and who refused to become a symbol for the US Army became a symbol for the New York Stock Exchange.

As the clock struck midnight, Ali was in Washington DC, dining on beluga caviar, lobster, and foie gras. That saddened a lot of people. Ali makes his own decisions, but those decisions are based on how information is presented to him. One can be forgiven for thinking that, had the options been explained differently to him, he would have chosen to serve as a different symbol that day. Thirty months later, that theme repeated itself when Ali was asked about al-Qaeda by David Frost during a televised interview. 'I dodge those questions,' Ali answered. 'I've opened up businesses across the country, selling products and I don't want to say nothing and, not knowing what I'm doing, not being qualified, say the wrong thing and hurt my business.' It's hard to imagine Muhammad Ali in the 1960s withholding comment on the war in Vietnam for fear of jeopardising his business interests.

Jeffrey Sammons, a professor of history at New York University and author of Beyond The Ring: the Role of Boxing in American Society, says: 'What's happening to Ali now is typical of what has happened to so many black figures. It's a commodification and a trivialisation. Maybe the idea is that, by embracing Ali as a society, we can feel good about having become more tolerant.'

Ali's legacy today is in danger of being protected in the same manner as the estate of Elvis Presley is protecting Elvis's image. New generations are born; and to them Ali is more legend than reality, part of America's distant past.