fredag 20 maj 2016

Mina affischer




En del av er undrar säkert vad affischerna på min vägg betyder.

Till höger har vi det svenska bandet ”Notre Dame”, fruktansvärt underskattat och löjligt obskyrt, vilket är synd. Hade dom hamnat på en vettig label hade dom säkert kunnat bli en av 90-talets stora shockrock-akter ihop med Marilyn Manson och Rammstein, men dom blev mer eller mindre våldtagna av skivindustrin vad jag förstått från gamla intervjuer.

Det här är också Snowy Shaws första egna projekt, i princip, hans första uppfyllande av en egen vision. Jag upptäckte dom via ett inslag i SVT om shockrock som, i retrospekt, var ganska cringy – men väldigt givande för en ung edgelord. Om nån av er vet vilket jag menar får ni gärna länka mig. Det här är videon dom visade som väckte min penis: https://youtu.be/mDSV_EeSnGk?t=6s

Till vänster har vi Dimmu Borgir från In Sorte Diaboli-perioden, min favoritskiva med bandet och även deras första konceptskiva. Den handlar om en präst som finner sig själv på mörkrets väg, och behandlar djävulsdyrkan. Även att bandet i sig inte är lagt åt det hållet (dom är ateister) tycker jag ändå texten på låtarna är fantastisk. Also, den här musikvideon är ganska komisk: https://youtu.be/GF3wagWwHjM

I mitten har vi Shiva avbildad som dansare vilket innebär förstörelse: https://en.wikipedia.org/wiki/Shiva#Nataraja
När jag köpte denna var jag inte medveten om innebörden, jag drogs helt enkelt till den på en estetisk nivå. Men efter att ha lärt mig innebörden ser jag att den är oerhört passande på en spirituell/mental nivå.



tisdag 10 maj 2016

Att bli kränkt

Det här med att känna sig kränkt är ganska intressant. Som vissa av er må ha märkt förlöjligar jag ofta, och gärna, människor som blir kränkta av diverse saker. Detta har skapat en bild av mig som en hårdhudad människa som aldrig blir kränkt av nånting.

Men så är det inte. Jag blir kränkt hela tiden. När jag sätter på TV4, när jag kollar på SVT Debatt, när jag läser en artikel från massmedia, när jag får höra någon prata om alla människors lika värde. När någon är naiv. När någon drar specifika skämt jag inte gillar. När någon ljuger för mig. Jag blir till och med kränkt över att människor är vid liv, ibland. (Ofta)

Skillnaden mellan mig och personerna jag hånar, dock, är att jag aldrig skulle få för mig att försöka stifta lagar utifrån dessa känslor av kränkthet. Jag skulle aldrig utgå ifrån min kränkthet för att tysta, karaktärsmörda eller försöka få denne sparkad från sitt arbete.

Det är just därför jag hånar dom. Alla blir kränkta, och antigen kan man förhålla sig till sina känslor på ett demokratiskt och ansvarsfullt sätt, eller så kan man ta på sig en blöja och börja vråla om tolkningsföreträde.

söndag 8 maj 2016

Vad krävs för att provocera inom metal-scenen idag?




(Klicka på bilden för större upplösning)


På 90-talet var black metal provokativt och rentav farligt, ett antal kyrkobränder kan tillskrivas genrens fackelbärare (pun intended). Idag vågar inte ens genrens tongivare göra musik om Islam, ännu mindre tända eld på moskéer. Det har istortsett blivit ännu en trygg tonårsrevolt inom konsumtionssamhällets definierade ramar.

Därför spelar NSBM en rätt intressant roll inom det hela. Man kan säga att det är det sista som håller black metal ”rent” enligt sina traditionella värderingar: Aggression, hat, våld, oacceptabla tabun, kontroversiell provokation, och att ställa sig utanför samhället.

Boken ”Blod, Eld, Död” som handlar om svenska metal-scenens utveckling ägnade ett kapitel åt NSBM, och där gjordes följande intressanta poäng – ha i åtanke att jag citerar väldigt löst här: ”Du kan sjunga om mord, våldtäkter, tortyr och alla möjliga hemskheter, och ändå accepteras av musiketablissemanget. Men så fort du heilar lite grann kan du säga adjö till alla framtida spelningar.”

Vi såg det hända med punken, gick från att vara en genre som ställer sig emot etablissemanget till att bli en produkt inom etablissemangets kugghjul. Bekvämt bedövad och fann sin väg till hitlistor, tidningar och TV.

Vi såg det hända med death metal och senare även black metal. Det är intressant hur så pass extremt våldsamma texter och koncept kan assimileras in i marknaden, som vilken annan genre som helst. De kontroversiella aspekterna förvandlades till konsumtion, snarare än ideal. Innehållet i musiken blev en slags parodi på sig själv, något som görs endast för att provocera. Banden dyrkar inte djävulen på riktigt, det är bara en symbol för att uppröra.

Det bör dock betonas att Watain är ett band som är ytterst seriösa i sin djävulsdyrkan. Men ändå har dom lyckats plockas upp av musiketablissemanget, blivit mainstream och till och med vunnit en grammis. Detta trots att sångaren uppmuntrar terroristhandlingar i Watains namn, hyllat skolskjutare under en spelning, och en gång sagt att han skulle vilja hålla ett gig på 6 miljarder lik. 2 av dessa 3 uttalanden skedde innan grammisen, och inget av dom är skämt. 

Ändå beskrivs bandet av musikjournalister som ”intressant med något som är motsatsen till allt det presentabla.” Man säger alltså detta om ett band som besitter större hat än vad nazister gör.

Men jag antar att Watains räddning blir det faktum att dom trots allt tror på jämställdhet. Dom hatar alla, till skillnad från nazister, och däri faller dom på något sätt ändå i linje med den progressiva vänsterhegemonin i Sverige. Det är okej att hata människor, så länge man hatar alla. För då tror man iallafall på allas lika värde, även om det värdet skulle vara noll.

Summa summarum: Watains hatfyllda ideologi är en charmig liten udda krydda till vardagen för etablissemanget, och inget man tar på allvar.

Till skillnad från NSBM, som på allvar utmanar det politiska systemet, och däri ligger även det intressanta med genren. Den är fullständigt oassimilerbar. Kan du föreställa dig hur musikbranschen skulle gå tillväga för att förvandla NSBM till nästa stora grej inom metal-världen? Det är otänkbart.

NSBM är mer än bara musik. Det är en ideologi. Den absolut värsta, fulaste, hemskaste ideologin västvärlden känner till. NSBM är för evigt dömt att härja i skuggorna, långt bort från det accepterade etablissemanget. De är paria även bland de utstötta och därmed representanter för den sanna underground-rörelsen.

Men samtidigt är nationalsocialismen bara ännu en flock-mentalitet. En fåraktig ideologi som går ut på att alla ska vara likadana. På så vis går den totalt emot black metals grundvärderingar. Nazismen är inte misantropisk, den älskar vita människor. Nazismen är inte individualistisk, den är i allra högsta grad kollektivistisk, med en dröm om framtiden där vita samhällen lever i stabilitet och samförstånd. Temat är egentligen snarare kärleksfullt, än i linje med misantropin som genomsyrar black metal.


Jag inspirerades att skriva denna artikel efter att ha läst boken "Wolves Among Sheep", en fantastisk läsning om NSBM-scenens historia och ideologi, som varken försöker fördöma eller göra reklam utan bara berätta saker som de är. Beställ boken här om du är intresserad.