söndag 31 augusti 2014

Projektion, eller samhällsproblem?


http://www.samtiden.nu/1946/rasifiering-mer-projektion-an-samhallsproblem/

Lite flummigt skrivet, men flera bra poänger dras upp. Dessa anti-rasistiska organisationer som ”Rummet” eller ”Afrosvenskarnas förbund” är inte mycket mer än fika-grupper där människor kan bekräfta varandras absurda uppfattningar av verkligheten.

Hysterin med rasism, ifall man undersöker tanke-sättet, på sätt och vis, är inte mycket annorlunda från depression. Om man har filosofin att världen är skit så kommer man bara märka av de händelser som bekräftar vad man redan tror. Man sitter hemma framför sin TV, kollar på nyheterna och all hemsk skit som händer, och så tänker man: ”JAG HAR RÄTT, ALLT SUGER.” Det krävs en aktiv ansträngning för att tvinga sig själv att lägga märke till de saker som står rätt till i världen också, och då inser man att: Världen är inte totalt skit. Bara 50%. (Okej, kanske 70% då.)

Rasism och fördomar fungerar på samma sätt. Det är lätt att tänka ”alla invandrare är dumma i huvudet” när man har träffat på många korkade blattar, och varenda gång man träffar på en korkad blatte tar man det som ännu ett bevis på att: ”JA VAD VAR DET JAG SA? VISST ÄR DET SÅ? DOM ÄR SKIT HELA BUNTEN”. Det krävs ansträngning och en vilja att vara självkritisk för att även kunna lägga märke till de invandrare som är vettiga personer, och inse att man inte kan döma en hel grupp människor på några dåliga äpplen.

Det är samma sak med dessa ”rasifierade” personer som är övertygade om att rasism finns överallt och att dom är konstanta offer. Som Sabuni från Afrosvenskarnas förbund, eller den där kvinnan som håller i ”Rummet” (en ”anti-rasistisk” organisation som tycker att vita människor förtjänar sämre behandling) . Dom har en existerande föreställning om verkligheten, och dom tar precis vilken chans som helst för att bevisa sin föreställning som sanning. Så fort något går fel i deras liv tänker dom: ”DET ÄR BARA FÖR ATT JAG ÄR SVART”.

Det är klart att rasism är en väldigt äkta sak, men dessa människor verkar anstränga sig för att hitta det överallt. Måhända inte medvetet, och möjligtvis är det för att dom har haft tillräckligt många äkta upplevelser med rasism för att bli traumatiserade, paranoida och börja se det överallt; men faktum kvarstår: Hos den rasifierade anti-rasisten så finns det precis lika lite självdistans som hos en inbiten rasist. Ingen vilja att kritisera sina egna tankar och tänka utanför ramarna, istället så stannar man bara i dumhetens trygghet där man tror att man har klurat ut hur hela världen fungerar. Och då behöver man aldrig utsätta sig själv för det faktum att: Vi vet inte ett piss. Vi har inte så super-bra koll på vilka vi är och vad vi gör i Universum. Livet är en ocean av oförutsägbarhet och kaos. Och det är bättre att erkänna det än att dra absurda slutsatser om verkligheten, slutsatser som man aldrig någonsin ifrågasätter då dom är alldeles för nära knutna till ens identitet som offer.

lördag 30 augusti 2014

LÅT OSS MOBBA VÅLDTÄKTSOFFER

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15081478.ab

Till och med i den uppmärksammade Mariannelundsvåldtäkten som skedde på en flyktingförläggning och är brett erkänd som den vidrigaste våldtäkten i modern tid, så undkommer inte kvinnan mobbningen som följer efteråt. Tycker du det är konstigt att vissa människor talar om ”våldtäktskultur?” Det som hände henne efteråt är ingen slump; det är nämligen normen att en kvinna blir mobbad, hotad och skuldbelagd efter att hon har blivit våldtagen.
Samma sak hände ”Linnea”: https://www.youtube.com/watch?v=Ugj6ntD1dKQ
Samma sak hände ”Sara”: https://www.youtube.com/watch?v=Zzd2fMEWGY8

Samma sak händer varenda gång, överallt: Ingen i offrets närvaro tror på att våldtäktsmannen är skyldig, för ”hur skulle han kunna vara det? Han är ju en så snäll och normal kille. Han har inga psykiska problem, han har inte haft en jobbig uppväxt. Folk kommer ju överens med honom.”

….Verkligen? Hur jävla lite vet du om våldtäktsmän ifall du tror att dom måste vara nått slags Frankenstein-liknande freak som släpper ut grottmänniskostön istället för ord när dom talar, inte ens kan föra sig i normala sociala sammanhang och bara MÅSTE ha haft en traumatiserande barndom?

Nånting av det vidrigaste jag vet är naivitet och hjärndöd optimism. Men det handlar inte bara om att människor inte VILL tro negativa saker om folk i sin närhet, det handlar även om att dom är outbildade och drar slutsatser utan att veta något om hur verkligheten står till. De efterforskar inte våldtäkt. De efterforskar inte hur det kan påverka ett offer, både under övergreppet och efteråt, och dom läser inte forskningen om förövare.

Svårt som det kan vara att tänka sig så är en ”riktig” våldtäktsman inte psykiskt störd alls. Han är inte psykopat. Han är en helt vanlig kille. Man vill inte föreställa sig att en helt vanlig kille är kapabel till något så hemskt och avskyvärt, men de flesta våldtäktsmän springer inte runt utomhus och hoppar på slumpmässiga tjejer som i en skräckfilm heller. De flesta våldtäkter sker inomhus, med någon man känner. Och det verkar som att många våldtäkter är resultatet av en skev syn på hur samlag ska gå till. En skev syn på vad som är ”självklarheter” när det kommer till sex:

- ”Det är ingen våldtäkt ifall man inte använder våld.”

- ”Det är ingen våldtäkt ifall tjejen är däckad och sover.”

- ”Det är ingen våldtäkt ifall man är ihop, för då är ens partner skyldig en sex.”

- ”Om du har sagt 'Ja' till en början men sedan ändrar dig så gills inte ditt 'Nej' för när du väl har gjort mig kåt så får du avsluta jobbet.”

- ”Om du följde med mig hem så måste du ha sex med mig, för det är vad det betyder när man följer med någon hem, försök inte slingra dig nu.”

- ”Jovisst såg hon lite osäker ut, men hon sa ju inte 'Nej' iallafall.”

Den typiska våldtäktsmannen är en vanlig kille. Han kan vara snäll mot sina manliga vänner, han kan vara snäll mot sin syster och sina tjejkompisar, han kan behandla kvinnor bra. Han kan vara den snälla killen mot alla andra. Men det förändrar inte det faktum att han är en våldtäktsman mot just den enskilda kvinnan som han förgrep sig på. Ens rykte och hur man framstår utåt är alltid en fasad och den säger ingenting om vad som döljer sig under ytan, och jag blir äcklad av naiva personer som alltid måste tro det bästa om alla.

Vi lever i ett samhälle som resonerar på precis samma sätt som våldtäktsmannen. Man letar efter ursäkter till varför våldtäkten var legitim, och man rationaliserar precis som våldtäktsmannen: ”Men hon ville det ju. Hon var full. Hon följde med honom hem. Hon hade på sig en kjol. Det är ju inte konstigt att det hände.”
Allting man säger är vad våldtäktsmannen själv tänker. Man tror att man ”tänker kritiskt”, man tror att man ”bara försöker hjälpa till genom att erbjuda tips”, men egentligen så hjälper man bara våldtäktsmannen befästa sin skyddade position i samhället.

I Katarina Wennstams bok ”En Riktig Våldtäktsman” så intervjuar hon människor som är dömda för våldtäkt och ingen av dom ser sig själva som våldtäktsmän. Dom säger att dom hatar våldtäktsmän och att våldtäktsmän förtjänar att torteras ihjäl, dom säger att våldtäkt är vidrigt, men dom står fast vid att dom själva inte är våldtäktsmän – trots att dom sitter i fängelse dömda för våldtäkt. Och det handlar inte om att dom inte vågar erkänna vad dom har gjort. Det handlar om att dom har en skev syn på hur våldtäkt ser ut, och hur våldtäktsmän ser ut.

Våldtäktsmannen är ofta inte ens medveten om att det han begick är våldtäkt, och han behöver utförlig terapi för att förstå vad det är han har gjort. Detta blir omöjligt om man ska hitta på ursäkter åt honom såsom ”men han är ju så snäll”, och man gör inte samhällets utveckling några tjänster genom att gömma sig bakom godtrogenhet.

Och det är inget mindre än hjärtskärande att läsa Aftonbladets artikel om hur den där kvinnan blir dödshotad av äckliga jävla as som inte tror på att hon har blivit våldtagen. Om man inte tror på att en kvinna har blivit våldtagen så ska man hålla käften. Inte hota henne, inte trakassera henne, inte mobba henne. För du vet inte vad hon har upplevt. Du var inte där, och om du ska ta killens parti och hålla fast vid att ”ord står mot ord” så får du hålla fast vid att killen KAN vara en lögnare också, eller så är han bara omedveten om hur hans handlingar påverkade tjejen. I vilket fall som helst: ”ord står mot ord” och du vet inte ett piss om vad som hände egentligen. Så det rimliga att göra om du inte tror på offret är att bara hålla käften. Ta inte risken av att förvärra någons trauma bara för att du har egna spekulationer om saken. Det är inte värt det.

Du måste skaffa barn!

(Klicka på bilden för att förstora)

Samhällsidealet verkar vara:
- Få bra betyg.
- Skaffa jobb.
- Skaffa partner.
- Fortplanta dig.

Det där är vad ens omgivning kräver av en för att man ska räknas som en ”lyckad” människa. De första tre punkterna är triviala för mig. Betyg säger inget om intelligens, att betala skatt är inte nödvändigtvis ett bidrag till samhället (man kan bidra på andra sätt) och att skaffa en partner ska vara upp till var och en – inte en kvot att fylla för att räknas som en ”sund” människa.

Vilket lämnar oss till den sista punkten: Fortplantning. Jag förstår inte varför det anses vara en åstadkommelse att skaffa barn. Jag menar, vilken idiot som helst kan ju fortplanta sig? Det är ju bara att gnugga könen mot varandra! Det är knappast en handling som kräver någon slags särskild expertis, det är till och med så lätt att skapa barn att människor råkar göra det av misstag! o_o Ska vi verkligen räkna det som något slags ideal? Ska man verkligen gå runt och vara stolt över nått sånt?

Jag har inget intresse av att fortplanta mig. Ett barn är ett projekt som kräver minst 18 års heltids-engagemang. Och det är tid som jag hellre spenderar på någonting annat. Som att runka.

Alla som säger att sex är det bästa som finns... är bara riktigt dåliga på att runka. 8D

onsdag 20 augusti 2014

”Vilket parti röstar du på?”

Jag vill inte svara på den här frågan. Vilket parti jag röstar på är irrelevant. Mina åsikter kommer förbli mina åsikter vare sig dom hamnar i "Vänster"- eller "Höger"-facket.

Jag har både SD'are, moderater och vänster-folk som följer mig och gillar mina videos. Det var t.o.m. en FI-anhängare som sa att han verkligen tycker om det jag gör. Men om jag hade, från början, sagt att jag är medlem i ett visst parti (vilket jag inte är) så hade jag nog inte fått se den mångfalden i följarbas. Mina videos hade förvandlats till någon slags parti-representation, snarare än vad det faktiskt är: en individ som fritt uttrycker sina tankar.

Politiska stämplar begränsar interaktionen och det intellektuella utbytet mellan människor. Om man skulle börja prata med någon utan att fråga vilken politisk tillhörighet dom har så skulle man upptäcka att man delar syn på mycket, men så fort den där frågan dyker upp: ”Vilka röstar du på?” så gör svaret att man helt plötsligt tillskriver personen åsikter som dom inte ens har, utifrån ens egna fördomar. Om det är en feminist man pratar med så blir det helt plötsligt: ”Så, du hatar porr och alla män?” Ifall det är en SD-röstare man pratar med så blir det: ”Så, du vill sätta upp koncentrationsläger?” Ifall det är en moderat så blir det: ”Så, du hatar fattiga människor?”

Jag tror vi måste släppa den här idén om att din politiska tillhörighet säger nånting om dina värderingar. För uppenbarligen är inte det fallet. Alla röstar på olika partier av olika anledningar, och om man röstar på ett visst parti betyder inte det att man håller med dom till 100%. Man kanske bara håller med dom till 40%. Det blir därför fruktansvärt orimligt att se alla anhängare av ett visst parti som människor som tror på precis samma saker. Om ett parti har 10'000 anhängare så finns det 10'000 olika uppfattningar om vad partiet handlar om. För alla har sin personliga tolkning av partiets ideologi och alla har sin personliga uppfattning om vad dröm-samhället är för nånting.

Så nej, det är ingen garanti att du är en rasist om du röstar på SD, och det är ingen garanti att du är en fin och tolerant människa om du röstar Vänster. Du kan vara det mest förtryckande rövhålet av alla. Även människor som tillhör anti-rasistiska anti-sexistiska partier kan ha rasistiska och kvinnoförnedrande värderingar.

Jag har märkt hur fruktansvärt lätt det har blivit att ge folk stämplar så att man inte ens behöver bemöta dom. Man stämplar någon som "Feminist" eller "Sverigedemokrat" och sen så vill man inte ens lyssna på vilka åsikter personen har. Istället så bestämmer man deras åsikter åt dom utifrån ens egna fördomar om vad Feminism/SD/Vänsterpartiet/Moderaterna handlar om.

Alla dessa stämplar begränsar verkligen interaktionen och det intellektuella utbytet mellan människor. Och varför? Allt för att inte behöva plågas av samtalets utveckling, eftersom utveckling tar tid och kostar energi. Som att framgång inte är värt det om det inte kommer nu på studs. Det är ledsamt, för snabba resultat är sällan långvariga. Vi vill ju ha en utarbetad och tidstålig samhällsutveckling, men ändå störtar vi samtalen för att det är lättare att yrka på ytliga faktorer än problemen i sig. Med det sagt så kan en diskussion fortfarande resultera i oliktänkande, men att erkänna det och sedan kompromissa eller skiljas åt är så mycket bättre än att vässa högafflarna.

Man tillskriver personen åsikter utan att ens prata med dom först, och såna stämplar begränsar interaktionen bland människor. Därför är jag mån om att hålla mig själv opolitisk. När det kommer till mänskligt beteende så är politik inte särskilt annorlunda från religion. Tror man på annorlunda Gudar så blir man automatiskt ovänner, trots att man ändå kanske har mycket gemensamt också. Jag tycker att man borde fokusera mer på det senare.

Jag förespråkar tanke-aktivitet framför politiska stämplar. Det parti jag röstade på valet 2010 är inte samma parti som jag kommer rösta på i år. Och partiet som jag röstar på i år kommer kanske inte vara partiet som jag röstar på vid nästa val. Vilket parti jag röstar på kan komma att förändras för varje val. Det handlar nämligen inte om politisk tillhörighet. Det handlar om balans.


måndag 18 augusti 2014

Scarface - Är han verkligen nån slags idol?



Det är tydligt för mig att sensmoralen i ”Scarface” är att girighet och suktandet efter materiella ägodelar och social status endast leder ned i fördärvet. Hela filmen handlar om att Scarface vill bli rik och mäktig, han vill styra över andra människor och ha allas respekt – han vill äga världen. Men hur fan slutar filmen egentligen? Det ligger döda kroppar överallt och Scarface blir mördad för att han blev alldeles för girig och uppblåst.

Och av någon outgrundlig anledning så finns det blattar som kollar på den här filmen och tänker: ”FY FAN VAD HÄFTIG HAN ÄR, RESPEKKT, JAG SKULLE VILJA VA SOM HAN”... Men har dom ens sett slutet? Har dom sett hela filmen? Jag tvekar på det, med tanke på respektblattens intelligensnivå och det faktum att filmen är nästan 3 timmar lång.

Scarface är ju en tragisk och misslyckad jävla människa. Det enda han bryr sig om är pengar och att utöva makt över andra, han går totalt miste om allting som verkligen spelar roll i livet: Goda vänner och familj. Sin egen familj skjuter han ifrån med sitt buffliga sätt och sin bästa polare skjuter han (bokstavligt talat) ihjäl när han får reda på att han är ihop med hans syster. Och även DET är en riktigt bisarr jävla sak: DET ÄR JU SÅ TYDLIGT ATT SCARFACE VILL KNULLA SIN EGEN SYSTER!!

Seriöst, det är en sak att värna om familjen och önska sina nära och kära det bästa, men det är fan inte vad det handlar om här; Han är en fitt-slavdrivare, han piskar den där fittan som dom piskade Kunta Kinte, han försöker bestämma över henne konstant och blir HELT SINNESSJUK så fort han ser sin syster med en annan man! Det man ser i filmen är ju nån slags yttring av incestuös hederskultur. Och han ser kvinnor som objekt; ägodelar. När Elvira ligger vid poolen och Scarface går fram och vill framföra ett förslag om att dom ska bli ihop så är det nästan som att han frågar henne att bli hans accessoar i livet. ”Jag är påväg att bli väldigt rik och mäktig, och jag vill ha dig i den bilden”, typ. När han pratar med Elvira om vad han tänkte första gången han såg henne så säger han: ”Hon tillhör mig” som om hon vore en trofé, och sin egen syster behandlar han som boskap....... Hm..... Det är väl inte konstigt att blattar blir attraherade till en sån karaktär, iofs! 8D

Det finns absolut ingenting att se upp till med den här personen. En människa som har sådär pass stort behov av att utöva makt över andra och få ”respekt” är bara fruktansvärt osäker i sig själv. En människa som är trygg i sig själv behöver inte andras bekräftelse på det där viset, den personen skiter fullständigt i hur andra ser en själv. Scarface är bara ytlig, osäker och har missat poängen med livet totalt.

Men han är fortfarande riktigt jävla rolig att titta på: https://www.youtube.com/watch?v=KANukZsWD9Q

”FUCK!!!!!”

 

lördag 16 augusti 2014

Hjälpa på plats = Rasistiskt























http://www.ansa.it/english/news/general_news/2014/06/12/dalai-lama-says-help-refugees-with-peace_1d34387a-150a-47db-8a75-a2ae389705d5.html

Dalai Lama tycker att man ska hjälpa flyktingar på plats och förebygga problemen i deras länder så att man kan sträva mot en långtidslösning där dessa flyktingar kan känna sig trygga i sitt eget land, med sin egna kultur och sina släktingar & vänner. Vilket jag kan förstå. När min familj flydde från Bosnien så var det många släktingar som inte fick följa med till Sverige, och du kan ju tänka dig hur det känns för människor som kommer ifrån kulturer där familjen är väldigt starkt betonad.

Det som är så hysteriskt roligt med den här artikeln, dock, är att självaste Dalai Lama – som har blivit tilldelad Nobel's fredspris och anses vara ett upplyst helgon – har PRECIS samma ställning till flyktingpolitiken som SD har. HAHA! Ska vi börja kalla Dalai Lama för en smygnazist nu? Ska vi bannlysa honom från att någonsin närvara vid en Nobelmottagning, så som vi gjorde med Jimmie Åkesson? FÖR GUUUUUD VILKEN NAZIST DEN DÄR JÄVLA BUDDHISTEN DALAI ÄR ASSÅ, HUR VÅGAR HAN ENS TÄNKA I DOM DÄR BANORNA!? 8D HAN ÄR EN NICKDOCKA ÅT EXTREMHÖGERN

Men på en seriös not: Sverigedemokraterna vill hjälpa flyktingar i sina hemländer för att dom anser att det är mer effektivt och skulle kunna hjälpa fler människor. För mycket invandring är inte bra varken för Sverige eller för människorna som tvingas lämna allt dom känner för ett helt främmande land. Tänk dig själv hur det skulle kännas om krig bröt ut i Sverige och du behövde fly till något obskyrt jävla ställe som har helt främmande seder och inte är likt hemlandet på nått sätt? Tänk dig om du behövde fly till Saudi-Arabien? Ett land där porr är olagligt och man inte får ha sex utanför äktenskap. Många flyktingar kommer ju till Sverige och bara längtar tills dom kan åka ”hem” igen.

Men man behöver inte hålla med Sverigedemokraternas förslag. Man skulle istället kunna diskutera vad som är en effektivare och mer human lösning, ifall man inte tycker att SD's lösning verkar human och effektiv. Men det gör man inte. Man diskuterar inte. Istället så ägnar man sig åt löjliga konspirationsteorier där man på fullt allvar tror att man kan läsa någon annans ”egentliga” tankar, och så säger man: ”Nej, du är rasist! Du vill inte hjälpa någon egentligen, du vill bara inte har fler BRUNA människor i Sverige!!!”

Men när man stirrar sig blind på hudfärg sådär pass mycket, vem är det som är den riktiga rasisten egentligen? Det går ju inte ens att förklara hur fruktansvärt absurt det är att vilja ta in en massa flyktingar BARA för att man ska kunna klappa sig själv på axeln och säga: ”SE! JAG TYCKER OM BRUNA MÄNNISKOR! JAG ÄR INTE ALLS RASIST!” ...När det visar sig att man faktiskt skulle kunna hjälpa dom mycket mer genom att hjälpa på plats.

Det handlar ju inte ens om politik och medmänsklighet isåfall, det handlar bara om den typiska Svenska rädslan för att bli stämplad som R-ORDET. Men varför ska vi hjälpa folk sämre, bara för att SD är dom enda som för det här förslaget? Varför ska Sveriges framtid riskeras bara för att det finns människor som är fega och inte vet vad ordet ”rasist” betyder? Varför lägger vi inte ner alla stämplar och bara tänker på allas bästa istället? Det är helt enkelt inte hållbart att förvänta sig att Sverige ska kunna ta hand om alla flyktingar i världen. Andra länder måste ta sitt ansvar också.


Den här videon ger ett helt nytt perspektiv på hur defekt Sveriges invandringspolitik är: https://www.youtube.com/watch?v=LPjzfGChGlE

Kom ihåg att: om invandring är ett problem så är det inte invandrarna som är problemet. Problemet är invandringspolitiken och politikerna som har bestämt den politiken. Jag tycker att presentationen är fantastisk och verkligen hjälper att förklara och ge en bild av verkligheten. Man får ett annorlunda perspektiv på siffrorna och vad det innebär att hjälpa människor på plats istället; När man hjälper på plats så hjälper man till att förändra landets infrastruktur till det bättre, genom att stärka det så pass att det kan ta hand om sina egna medborgare. Det är så missvisande att tro att man hjälper bäst med massinvandring när man egentligen bara förstör sitt eget lands infrastruktur och ser till så att andra länders förblir förstörda. Destruktivt på alla plan.

Det här betyder inte att man borde stänga gränserna helt. Jag kan förstå att vissa människor har speciella behov (homosexuella som flyr dödsstraff i sitt hemland, till exempel) och verkligen behöver fly till en annan plats i världen med annorlunda regler och värderingar. Men idén om att man hjälper mest genom stor invandring är missvisande.

http://sdkuriren.se/pa-besok-i-flyktingars-vardag/

”Efter en briefing på svenska ambassaden i Jordaniens huvudstad Amman med ambassadören, representanter från Migrationsverket och Sida, besöktes det jordanska parlamentet där möte hölls med ordföranden för det jordanska utrikesutskottet, Hazem Qashou. Qashou berättade om situationen i Jordanien och de ekonomiska utmaningar landet står inför orsakade av flyktingvågor. Han vädjade till omvärlden om ekonomiskt stöd till Jordanien för att kunna ta hand om flyktingarna på bästa sätt.”

onsdag 13 augusti 2014

Skam.


Helt otroligt. Ifall den där mannen bara hade vågat vara ett freak så hade han varit vid liv. Jag kan inte begripa mig på människor som agerar utifrån vad andra kommer tycka och tänka. Det är så fruktansvärt destruktivt på så många plan. Människor väljer ofta utbildning, klädsel, yrke, partner, jobb, kort och gott; livsöde, efter vad deras omgivning har att säga till om det. Och vad leder det till? En medelålderskris när man inser att man har slösat bort hela sitt jävla liv på att försöka leva upp till nånting som aldrig var ens eget ideal till att börja med. Och som om detta inte vore illa nog, så kan konformitet även leda till döden. Jag vet inte hur ni fungerar, men om jag hade en dildo som fastnat i röven så hade jag skitit fullständigt i vad min morsa tycker om det. (Iofs så hade hon knappast blivit förvånad heller)

Jag förstår inte syftet med skam. Det är nog den absolut mest värdelösa känslan som finns. För att kunna inse att man har gjort någonting fel, och för att kunna lära sig av sina misstag, så behöver man inte skam. Man behöver endast insikt. Man behöver endast använda sitt intellekt för att kunna ändra sina mönster. Att straffa sig själv med känslor som har orimlig grund är bara konstigt.

Skam verkar oftast grunda sig i att man antigen skulle vara onormal, eller att man skulle vara ett misslyckande. Jag har ingen förståelse för någon av fallen.

Att vara ”normal” är inte någon slags måttstock för kvalitet. Ordet ”normal” betyder endast: ”Det som är vanligast förekommande”. Med andra ord så är ”normal” synonymt med ”medioker”. Det står inte ut på något vis. Det har ingenting att tillföra varken till eller från. Det ser endast ut som allting annat. Och därför så är det värdelöst. En kopia av en kopia av en kopia har inget syfte för mig.

Konceptet av att vilja vara ”normal” är den absolut största jävla perversionen som någonsin har uppfunnits. Det är ett faktum att alla människor är olika som individer. Vi har alltid något gemensamt med någon annan, men samtidigt så skiljer vi oss alltid på något sätt från någon annan. Denna individualitet är något som ska anammas och hyllas, men det gör det inte. Istället vill folk undvika att bli sedda som udda, för att dom är rädda för att bli ensamma och utfrysta. Och därför blir dom offer för normerna i sin omgivning. Detta är den sanna perversionen; att försöka vara som ”alla andra” är att gå emot sin personliga natur. Man ska aldrig skämmas för sin egen natur. Oavsett hur vidrig, våldsam och defekt den må se ut. Jag vägrar be om ursäkt för min personlighet.

Det verkar uppenbart för mig att misstag är det enda man kan förvänta sig att begå i livet. Vi föds som en psykopatisk klump av skit som bara har tanke för sina egna drifter. Har du nånsin vart i närheten av barn? Dom är egoistiska, lögnaktiga och manipulativa. Om det t.ex. är två bröder så händer det ofta att den äldre skadar den yngre av avundsjuka för att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Barn har oerhört svårt för någonting annat än sin egen njutning, de har naturligt sett ingen empati och måste uppfostras till att inse att andra har behov också. Och det är heller inte sällsynt att barn, när dom skadar sig själva, låtsas ha mer ont än vad dom har bara för att få - åter igen - uppmärksamhet. Ibland låtsas dom skada sig helt och hållet. Allt detta oavsett vilken slags familj som barnet växer upp i. Barn är rena psykopater, och mänskligheten i sin essens är skit.

Allting som är en dygd uppnås genom lidande. Det faktum att vi ens är människor gör oss defekta i hela vår grund, hela vår programmering, hela vår biologi. Vi är djur. Det som ligger oss närmast hjärtat är brist på tålamod, lathet och feghet. Tänk på hur våra hjärnor fungerar: är det lättare att enbart fokusera på det negativa, eller att fokusera på det positiva också? Är det lättare att oroa sig för saker som man inte kan kontrollera, eller att vara logisk och effektiv? För att bemästra sitt sinne så måste man ägna sig åt meditation, det räcker inte att bara existera. Tålamod kommer inte naturligt, disciplin kommer inte naturligt, och godhet kommer inte naturligt. Positiva resultat kommer inte naturligt. Livet är en kamp. Och vartenda misstag är värdefullt, då det visar dig vilken väg du inte ska ta. Hur ska man kunna lära sig vad som funkar, ifall man inte vet hur det INTE funkar först? Kontraster är nödvändiga för att kunna etablera kunskap.

Därför förstår jag inte vad som är så farligt med misstag. Jag kan förstå det ifall misstaget är av katastrofala proportioner, som: ”Jag råkade skjuta min vän i bröstet.” Men oftast så skäms människor för minsta lilla defekt, då samhället har något slags absurt krav på att man alltid ska vara perfekt. Men hur kan man ens köpa den där skiten? Jag har inget annat än avsmak för lögner. Det räcker med att leva och blott observera sin omgivning för att inse att misstag existerar överallt.

Perfektion är endast onani med utebliven orgasm.